En dobermann.
Svart,muskler av stål med tät och glänsande päls.Käftar av stål.

Gläfsande käftar,stora vita sylvassa tänder,dova morr som bottnar djupt från den kraftiga bröstkorgen,vit fradga som bubblar fram ur dom strama läpparna.Du kommer dö.

För visst är det väl så det flesta ser en dobermann?

Jag har en dobermann,han är brun med sammetsnos.
Han ligger tätt intill mig om nätterna,när jag har panikångest vakar han över mig.
När ångesten är över värmer han mig och slickar mig försiktigt på handen.
När jag gråter tar han den finaste leksaken han har och lägger den i mitt knä och kollar frågande på mig med sina ljusbruna ögon.
När jag är lycklig är han ännu mer lycklig,när jag är ledsen finns han vid min sida extra mycket och ligger extra tätt intill mig.Slickar mina tårar.
Han skulle inte tveka att offra sitt liv för mig,just för att jag är hans liv.
Jag är hela hans värld,hela hans universum.
Tänk på det minamedmänniskor med hund,ni är era hundars hela universum...
Värt att tänka på mer än en gång....