Hoppat från kurator till kurator.
Sett det som ett sätt att slippa lektion från skolan, ibland sett det som ett sätt att försöka få hjälp.
Men det fungerade aldrig, jag vågade aldrig eller ville aldrig se vad problemet var. Jag visste inte ens vad problemet var, ännu mindre lösningen på problemet.

Att prata dag in och dag ut om samma saker fick mig varken att må bättre eller sämre.
Dom satt på andra sidan skrivbordet nickandes och log känslokallt emellanåt.
Undra vad dom egentligen tänkte när jag satt och spydde ut vad som hänt mig under mitt liv.
Jag är inte ute efter empati, jag vill ha hjälp.

Jag fick leva en längre tid med ryggen ständigt skyddad, jag fick leva en längre tid som ett vilt djur. Alltid i försvarsställning. Jag fick leva en längre tid då jag var rädd för mitt "hem".
Jag fick leva en längre tid där jag aldrig riktigt levde.
Sex och sprit i all ära, men när ruset var klart var ju fortfarande all skit kvar.
Ett under att man inte blev missbrukare.

Ibland satt jag på fönsterbrädan med ena benet dinglandes från tredje våning, halvnaken med en cigarett i handen.
Ibland tittade jag ner och undrade för mig själv om någon skulle märka om jag försvann.
Hur lång tid skulle det ta innan någon märkte att jag inte längre fanns.
Och vem skulle det isådanafall vara?
Kan jag dö om jag ramlar från tredje våningen?
Jag hoppas det.