Jag älskar dig,men jag hatar dig.
Jag hatar dig för att du lämnade mig ensam i världen.
Helt utan dig,helt utan trygghet,helt utan din kärlek.
Hur ska jag kunna tro på att det finns någon slags gud i detta liv,när han tog dig ifrån mig?
Lämnade mig med ett sår i hjärtat,ett stort gapande sår.Lämnade mig med tusen gnagande råttor i bröstet.Ett brustet hjärta.
Jag skrek,jag grät,jag svor.
I flera timmar satt jag och kollade på bilder på dig.
Jag kände mig så tom,tårarna hade tagit slut.Även om jag ville gråta gick det inte.
Ett blankt oskrivet blad.
Ett blankt oskrivet blad som någon nu trampat på,spottat på,trasat sönder och kastat iväg.

Jag hatar dig för att du inte kunde försvara mig från slagen,alla hårda ord och all förolämpning jag dagligen fick stå ut med.
Jag skulle nämligen veta min plats och inte säga mina åsikter eller berätta mina känslor.
Detta gjorde mig ännu mer känslokall,jag kände inte längre slagen eller sparkarna.
Även om blåmärkena påminde mig hela tiden om vad som hände med mig,så kände jag längre ingen smärta.
Jag tillförde mig själv smärta,smärta för att se om jag någonsin skulle börja känna något igen.
Slog mig själv med hammare,skar mig,slog knytnävarna i betongväggen,bankade huvudet i väggen.

Ingen såg,inte en enda jävel.Jag måste vara världens bästa människa på att ljuga?Jag borde vinna en oscar.

På grund av att jag under 5 års tid tryckt undan allt och haft min fasad väller allting över,nu står jag med skakiga ben,ångest i varenda fiber i kroppen.Ibland känner jag bara för att dö.
När man är 20 år gammal ska livet leka,jag kan inte känna att det är så för mig.
Och kanske är det inte meningen heller.
Ibland önskade jag bara att jag var en av dom som hade det lätt i livet.