Vanth sveper vingarna om mig
som ett skydd mot livet.
Därute brusar det:
forsar, kaskader,
blocken bullrar
på strömmens botten.
Här råder stillhet.

Vanths vita ansikte:
en vacker fullmånenatt,
håret bärnstensglitter.
Vackrast dock vingarna
falksmidiga
mjuka starka fjädrar
ger skugga mot den hårda solen.

Jag sitter i lunden
och ser Etruriens sol sjunka i havet:
blodfärgade dyningar
mot en sumpig kust.

Nu har de tio seklerna nått sitt slut
och solen sväljs av havet ...
en sista gång, sista bara
låt mig andas,
blunda, känna natten mot ansiktet -
näktergalens, cikadans natt
under den mjuka vingen!

Vanth, du är mildheten och skölden
mot Charus grymma klubba,
lugnt tar du de utvalda vid handen
och går genom den sista porten.

Städer, riter faller - ty så var bestämt
(varför är hjärtat då så tungt?).
Världen går sin väg som åsnan eller oxen
drar kvarnhjulet runt runt
alltid samma väg
tills de stupar ...
där landar en vit uggla i pinjen
och ropar ... rösten fyller natten ...
Vanths smala fingrar
griper min darrande hand ...