det slår glöd i anteckningsprogrammet när ångesten
hälsar på och trotts det sitter jag i apatin, skör i gråt,
utan ord

struntar i maten då jag ständigt är mätt av dina lögner,
jag menar, inte ska jag väl förvänta mig något annat
låt ruset komma först, sen kan din glappande käft
sköta resten

äckel


som en alkis på spårvagnen med blanka ögon
som en vit krokig tant, men för i helvete ta det lugnt
vi ser er likadant, jag avskyr er alla

från misär går inte att springa, jag sitter fast som i
sjögräs och inte dök jag upp bland psykets vita väggar
ännu en gång

jag är frisk, det är ni som är sjuka
jag må vara trasig men ni är inte hela
åh, denna falska jävla lycka

var vänlig skjut dig själv
sätt en kula upp i gommen

det är med bälten runt kroppen ni lär er att njuta,
varför skulle jag ljuga? ingenting är väl bättre än
att skrika till uppror

var vi än är och vad vi än gör, hör jag de förbannade
sirenerna som om vår död förföljer mig
medan en och annan skryter om sina symptom och
påhittade diagnoser så springer jag ifrån era försök
till empati

jag spottar er alla i ansiktet
hoppas du njuter, en kniv i var njure
är vad du en dag ska få med ett jävla leende

kalla mig pessimist fitta, men ingen borde kunna se
något bra i er förpestade charadparad
människor

struntar i punkterna för jag är lycklig på morfin
magpumpad och tömd för att fyllas på nytt
dags för oss att tacka för skiten och gå ifrån bordet
era skratt smakar förjävligt men skriken är magnifika

äckel.