Tomheten och Tyngden bodde som grannar.

De var inte till stor glädje för varandra: den

ena tittade med sina ihåliga ögon på den

andras gråtna fårar på ansiktet. Tyngden

med fårarna kände, att de båda hade så

mycket att säga om hur de kände inombords,

att de endast kunde titta på varandra och vara

alldeles tysta, när de träffades.

De båda delade en gemensam känsla av

att det var någonting de båda saknade

eller var ledsna över. De var själva vilsna

av sin egen känsla, kunde inte sätta fingret

på den riktigt; vad var det som fattades

så tomt och illa; vad var det som tyngde

så tungt med sådan vikt. Kan en förlust

av någonting eller någon kännas både

tomt och väga tungt- trots att man har

mindre att bära?!

Tomheten väntar på att fyllas med

innehåll så småningom;

Tyngden kommer att släppa på sin

börda sakteligen nog.

Dessa grannar kanske får vänta ett

tag innan de har lättare att hitta

till orden, när de möts.