katarsis för drömmelsemolnen på natthimlen - de ska falla över fälten medan stjärnorna tar plats med sina avstånd

lyssna - jag har varit så dum, oberäknade graderna i skeva vinklar. öppnar fönstret på vid gavel och andas vitt igen - känner känseln domna
- våga inte värma mig. livet tar tid. jag vet inte vad jag ska skriva längre. längtar hem utan att ha någon plats i åtanke

hela världen är perforerad - du är ömtålig - jag är ihålig
du målar livet efter nummer - jag för samman stjärnorna med blyerts


de klistrar streckkoder på allt de ser så vi kan inte visa oss - gömmer oss i gränderna - följer ränderna


för

linjerna

känns



du skriver strömmar - stickor och sten
vilka orden än är, det bräckliga i att bry sig

finns där


dessa streck
som alltid hjälpte över gatan


men jag är ensamheten och tystnaden. jag drar mig undan. går när jag vill stanna och stannar när jag egentligen vill dra mig undan.
du är likadan eller hur? jag ser ju det. du går hem om kvällarna och känner så som jag - ibland åtminstone.


när jag sätter punkt,
då är det kanske över - verkligen över - om det vore så väl.

men jag vill väl inte byta ut det
att gå på lina över gränslandet
snubblandes fram så länge nu -
minns inte om jag hoppade eller föll
men jag väntar fortfarande på att nå marken -
betraktar avstånd som aldrig stämmer
men som närmar sig

jag lever för den stora skönheten
i de små stunderna
precis då som gravitationen skiftar
och jag varken faller eller flyger
med hopplöshet och ändå viljan
viljan att inte vakna ur den dröm som aldrig ordnar sig


men allt jag gör -
jag följer dina linjer med fingertopparna


punktera himlen och ner faller språken sanningen
allting


avskeendet som sliter sig från att vara greppbart, obemärker en knappt synlig oändlighet, lägger sig som fukt i håret en avlägsen oktober - här regnar det vågrätt - kraschlandar och reser sig igen


så blir man ensammast i världen. man blir ensamheten - oförankrad och utelämnad åt minsta lilla vindpust. (Vad skulle jag inte göra för att få höra dig andas mig en referenspunkt?)


ibland väller det över jag - är ett brustet kärl - söker koagulera med tysta steg och trevande hjärtslag, som om allt skulle rinna ur mig - sipprar jag små små drömmar att drunkna i sfären - släpper motvilligt de inpräntade orden som mönstrar hudens insida - byter skinn - blir naken


flödet ökar och färgar luften till en högmättad dimma att dansa över ängsmarkerna - en filt att döva kvällningen, men jag fryser

- våga inte värma mig.


är jag förfluten?
måste stanna tiden - skapa andrum - hitta tyngden.
måste stilla i det inomkylda regnet tills jag är genomdränkt - betrakta verkligheter som overkligheter drunkna i varandra,
och låta det göra litet ont
intensifiera - sträckläsa - noga fingera alla minnen
föra samman alla punkterna

innan de helt domnar bort och jag inte känner dem mer.


med insikten om behovet kommer saknaden.