du stryker ett finger över mina revben och frågar vad det är som är fel.
det slår mig inte att det kan vara du som är fel, fastän att det väl är ungefär vad jag menar när jag svarar. jag är på fel plats. passar inte in bland dina möbler och tyger. -- förlåt -- det finns gränser för hur stora anspråk man kan ställa på sina vänner. ibland känner jag hur jag tillhör dig utan att vi tillhör varandra.
det är så påtagligt och rått. min tid, mitt land, mitt liv. jag.

vill hem men har inget.
längtar bort istället.

ibland får jag för mig att hem är där du är. du vet, den del av mig som bor i din kropp. det är nog för att du skriver som jag tror att du är en värld som man kan finnas till i. hörde någonstans att en författare är en värld instängd i en kropp, och tycker nog att det stämmer in på dig.

det är inte kärlek. mitt hjärta har ingenting med det här att göra. mitt hjärta är bara en muskel. det jag känner för dig sitter mer i huden, och i drömmarna som aldrig följer mig in i sömnen.


den här slingan som kommit till mig som en insekt om natten, knappt hörbart och sedan allt högre. den har blivit öronbedövande. en spasm på fönsterbrädet bredvid sängen. vill inte ta slut.

-måste kasta av mig täcket
-måste stanna tiden nu ett slag och samla ihop mina minnen i prydliga högar
-måste se ut över gatans dunkel och fokusera på tystnaden därute
-det måste att man gör något - il faut qu'on -
världen tvingar sig på en och ögonlocken kan inte stänga den ute

kan inte bara vara jag som hör den.
-------------------------------------

det påtagliga och råa är en del av oss.