ibland saknar jag de västgötska skogarna, där vinden inte klippte genom benstommen som en bultsax och tystnaden var en väv av dagg över huden
(men så minns jag hur en sådan hinna känns - hur hjärtat ibland inte får luft för den - hur stilla luft ibland fastnar i halsen och blir hängande framför ansikten medan den klöser sig loss och stretar sig ur en)

jag går över en bro varje morgon vars vajrar är strängar på en harpa. in i en stad tar jag dessa toner, och skär dem vassa mot gathörnen. och jag går över en bro varje kväll och hänger prismor över räcket. ut ur staden tar jag dem. en stad byggd av sten och glas och vatten. ser en flod mynna ut i havet och så färger från ingenstans, från djupet, från ytan eller himlen.

men är det något jag vet är det väl att vara vilsen. varför det rycker i väggarna och varför vinden når innanför inuti i - varför för att den härstammar inom en. och så de där strålkastarna som stirrar mot mina ögon genom fönstret i kvällningen, och som blivit en av alla referenspunkter sedan jag kom till Dublin. får vara både ankare och segel.

stirrar tillbaks genom persienner jag aldrig helt stänger, mot den öde plätten nedanför, där gräset väntar på att få svepa in över det öppna såret, väntar på rätt tillfälle, darrar av nervositet och väntan i marken. väntan på sommaren - det får gärna bli vår nu, för den här vintern är inte som förr.

17 meter per sekund tills första sommarnatten kommer och erövrar rummet. ingen vet vad som händer sen. drömmer vaga bilder av stiltje. bor i en stad som sjunger.