Vill jag inte skriva längre? Saknar jag det inte varje gång jag upplever förnimmelsen av en känsla?

Du, du har förstört mig. Eller räddat mig. Det gör detsamma.

Något jag har väl aldrig funnits, men nu finns knappt något mig.

Och hur kan det då finnas en framtid, när tiden har glömt oss, luckrats upp och förgåtts. När det kommit fram att den var en överenskommelse och att vi nu inte enas längre.

Är det inte lustigt att jag alltid skrev till ett du, till och med nu, när jag aldrig haft någon att relatera till längre än korta små sekvenser som varit som stjärnhimlen.

? Existensen lever i språket och jag har aldrig lyckats sätta ord på min verklighet. Så hur ska jag kunna dela livet med dig när jag gett upp försöken.

Tänker att jag nästan brukade leta efter meningslösheten iom att känslor gör ont, och att nu har jag nog hittat den.

En Cassandra på mitt eget vis lever jag i observationen av allt det där vackra stilla som jag skulle vilja ge dig utan att kunna ge och utan dig och utan... nej, när räcker det?

När smärtan hänger tjock i luften utan att nå fram till en?