Evolutionen tog ett steg för långt med människan, ungefär som en sådan där kyss på dansgolvet, som man sedan får ångra när den spelas på repeat i ångesten fastän att man knappt minns ens.


(Och den där övertygelsen om att man kan hitta sig själv. Vi går och grunnar på vår existens.)

Vi letar alltid - vaskade i bäcken när vi var små och fortfarande trodde på att man kunde hitta lyckan så. Vi blev dummare sen. Allt är guld i kvällssolen. Vi vill inte missa något så därför säger vi ja fastän att vi menar nej.

Vi är rädda för att bli sårade eller kanske till och med för att vara lyckliga och därför säger vi nej fastän att vi menar ja. Ja, för i helvete kyss mig - musiken passar så bra med dina händer i min midja. Nej kom inte närmre, jag får ångra det sen, inatt när jag är en annan eller imorgon när trötta ögon ser tillbaks från spegeln. Men å andra sidan behöver jag inte bry mig om det än.

Floden sköljer över oss, när vi går längs räcket. Du insisterar alltid på att följa mig hem. Avskedet vid bron där du går över är alltid längre än sträckan i sig.

Jag är inte menad att vara här för jag finns inte, men sipprar sakta genom filtren,
lämnar stenarna, lämnar musiken. Skriver febrilt, små sanningar på post-its, på murarna, på ytan. Ser dem flyta iväg en efter en.

Har alltid känt det som om jag ser världen annorlunda än andra - och insåg nyss när vi stod där i regnet och försökte bestämma oss igen att detsamma gäller för varenda jävla en - kommunikationen är ett skämt.

(Den tanken kan hålla mig vaken i evigheter, att alla är ensamma i natten). Vi kan inte tillhöra varandra. Alla ögon uppfattar olika. Det finns inget sätt att dela på världen för våra ord kommer alltid skifta i betydelse, förlora sin mening i luften mellan våra munnar och slås ned i backen.

Vi tillhör inte ens oss själva. Visst kan vi finna tröst i varandra, men klyftan finns ändå där, i den insikten. (om inte leva i förnekelse och vara ett med själen - vi kan vara karaktärer, fastnitade ord och bokstäver, leva i fiktionen - läsas om och om igen och förbli konstanter. kyss mig så ska jag skriva dig på mina papper)

Floden kommer och tar oss långt bort, till sjöarna och haven. De kommer aldrig hitta oss igen - verkligheten.