Det var en gång en multivalent känguru som hette Tingeling. Han blev överkörd av en gaffeltruck efter att ha fått sparken från sitt jobb. Det skapade en genväg i hjärnan som fick honom skena genom Melbournes gator med stora skutt. Den enda tingest som gnagde i skallen på honom var att kontoret inte hade gett honom en licens. Datorn hade förolämpat honom och de kastade ut honom därför att han hade stampat på den råa datan. Denna sydmelbournesiska känguru var passgångare, eller snarare passhoppare. Han gungade som en metrometer från sida till sida eftersom han bara kunde hoppa med ett ben åt gången. Jojo (en av hans valenser) försökte alltid hoppa med höger och landa på vänster men det ville inte valensen Agagaton som menade att om man börjar med en fot så ska man fortsätta med den foten, men Agagaton blir alltid trött fort och hoppar för det mesta runt i cirkel, ganska praktiskt om man är vid ett runt vattenhål, om man står på rätt fot vill säga. Tingeling blir ibland arg på Jojo och Agagaton som alltid skall argumentera. Då brukar han slå in skallen på dem i närmsta träd. Av någon anledning vaknar han alltid med en bula i skallen och migrän i halva huvudet några minuter senare.
En gång tog han valenserna med sig på en rundvandring i en flatbottnad kanot och paddlade uppför Guadalcanal. De packade in en 40-centimeters pistol i ett paket och monterade engelska soldater med ubåtskulsprutor i fören, sedan gav de järnvägsbolaget en grogg och gav sig iväg.
När de kom till Guadalcanal var det uppror och de såg att man höll på med automobil-da-fé och röken låg tät som vid slaget vid Hastings. Patriarker höll samtidigt på att sjunga oavhängighetsförklaringen. Ja, bevare oss för norrmännens raseri, som de gamla greskerna brukade säga. Greskerna hade förresten universiteter där de lärde ut hur man tog hand om tyska fåraherdar och hur man blev en helig ångvält. Fast först var man tvungen att skicka en lax att visa upp för tempelprästen, sedan skulle man ta en säck vete och kleta in den med koldamm innan man slog honom i ansiktet med den tre gånger om dagen. (Det stod inget i bruksanvisningsmanualen om hur länge detta skulle pågå.)
Tingeling hade glömt att fästa hastighetsmätaren till sin kamera så bilderna blev lite suddiga, men det gjorde inget för han var ändå färgblind. Efter en stund tyckte han att det var dax att skutta stoftet av sina tassar eftersom han inte tyckte om den besmittade atmosfären på ön. Den förolämpande miljön passade inte stick i stäv med hans förhoppningar, så han skumpade tillbaka till kanadensaren och två mexikanska sekunder senare började de segla hem igen. Men innan han stack skaffade han sig ett luftvärnsgevär så att han kunde skjuta eventuella bombplan i sank om de försökte hindra honom.
När de kommit en bit ut i Stilla havet började Agagaton envisas med att de skulle ro bara på ena sidan för att komma hem, men det gjorde att de kom tillbaka till Guadalcanal. Då hävdade han att de hade rott på fel sida. Sent om cider kom de så tillbaka till hemlandet men någon ryckte Australien under deras fötter så att de hamnade i vattnet. Försök själv hoppa från en kajak.
De band fast ekan vid ett redwoodträd och plaskade sedan iland. Sedan tog Tingeling valenserna och satte mycket prydligt igång med att hänga dem, krossa dem och benåda dem efter att ha släpat dem genom en halvmil öknenkaktusar.

Fortsättning följer ... kanske.