Som en självutnämd altarsittare,
kopplad till oempatins drottning
(hon med de isblå ögonen, åttiotalskläderna, rabblandes siffror som en manisk mentalpatient).

Där går han med sin grafitgrå kostym (alternativt sina töntiga "hästpolo"tröjor, ha ha ha),
med de fånigt sluttande axlarna
uppvadderade med skumgummi,
klädda i märkestyg.

Han väljer att med sin smala längd
se ner på oss undersåtar
som dör själens död på deras kontor.

Vi tvingas se upp i hans fula, runda näsborrar.
Men
vad han inte vet
är att vårt förakt
från våra ögon
sprutar rakt upp i hans äckliga snorkanaler,
trots att vi ler och nickar
för att få behålla våra skitjobb
som tvingar oss att sno toapapper
och äta musli till lunch på jobbet
varje dag.

Som tvingar oss att alltid säga nej till våra barn.

Deras dyra bilar, hästar, hus, golfresor, skidresor,lediga jaktdagar, aktiviteter med barnen, lyxmiddagar, tjusiga kläder

river upp hatet

som saltas med muntliga avtal som bryts,
löner som uteblir,
knät upp i våra kvinnliga skrev,
äckliga kommentarer som tyder på att han tror att han är sexuellt oemotståndlig (ha ha ha)

"Hungriga vargar jagar bäst" säger de
"Max tre år, sen ska de bytas ut"
så säger de om oss..
så tycker de om oss..



Nå
Jag hungrar nu
efter deras skam
då jag inte har något annat att äta.

HATET
flödar på ett kontor i stan.