Hon saknar henne. För första gången sedan hon försvann så saknar hon henne.
Hon tänker att det kanske inte, för en natt, hade varit så farligt att ringa henne. Fråga hur hon mår, återuppleva de mysiga höstkvällarna på balkongen med rödvinsfläckar och kedjerökande.
Det kanske inte hade varit så farligt att tappa kontrollen igen, tända strandbrasor och ha lustfyllda nakenbad om natten, även om det för denna gången skulle upplevas i ett badkar och brasan ersättas av ett stearinljus.

Hon var ju alltid så vacker i skimret från ett stearinljus.

Klart som fan hon saknar de där blickarna. Blickar av ömsom förundran, ömsom svartsjuka.
Och visst hade det varit skönt att för en kväll, en kväll är det enda hon begär, få känna att hon är mer en den här slentrianmässiga vardagen.
Som är så mysig på sitt sätt men tillför så hemskt mycket ansvar.

Och hon frågar sig om det skulle vara värt det, efter allt hon kämpat för att komma hit. Och hon svarar att ja, det kanske till och med skulle vara nödvändigt.