regn
jag väntade mig och talade om det


ve den viljans avslöjande


varje steg en påminnelse men ändå drar jag mig alltid dit, där jag saktade ned och bara betraktade dig bakifrån
uppslukad i din uppgift var du som vackrast

alltid tänkte jag
alltid

och nu med våta byxben släpandes svär jag din tystnad
svär jag min enfald

mina ord äger inga betydelser längre och jag känner det i varje ven jag kväver med ilska sorg och än mer

alltid

väntar på frosten för vätan är du och jag låter den
låter mina byxben släpa som jag släpade stoltheten i månader
kanske man ändå kan lämna minnen i vattnet

kanske man kan frysa dem

kanske spricker de och med kristallerna gör någon glad
igen

väntar vinterns svalka

och isen

regn
jag väntade mig och talade om det

talade om det