livet har alltid gett mig,

utan att jag behövt

be om det,

en bedövning mot

det sorgliga,

min gråt har av den

skrattat åt sorgen,

lett milt åt olyckan,

som alltjämt har

velat tjäna mig

villigt, nästan på

en gång, faktiskt;

skrattstjärnorna på

himlens alla hörn har

kastat blinkande

slängkyssar till

mig, när trösten

har behövts;

jag har gjorts

döv av lycka

i stället för att ha

tystats av sorg;

alla tänkbara

medel mot

själslig smärta

har givits och

lindrat, ingen

sorg har rivit mig

utan en hjälp

av livet;

när jag ser tillbaka

på mitt liv nu, så kan

jag se ett liv med all

hjälp till egen lycka, och

all bedövning till

stunder av

sorg