Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Första kapitlet


ur Ubåtsbiografin : om Klaus Trofobi

 

 

 





Vi var åtta figurer som överlevde kriget : två schackpjäser, två rymdgubbar, tre tarotkort och en docka. Redan då hade vi drivit bort i vår Ubåt. På så vis undgick vi att bli definitivt demolerade av de flygande maskinerna. Riktigt hur det gick till där i slutet, det mindes ingen av oss. Inte heller hur allt började på nytt hade någon något klart minne av. Vi minns däremot massa närgångna scener mitt i.

Fastän det bara hade funnits 8 x 8 rutor att röra oss emellan (maximalt sett) så blev det ändå sjujädrans många drag och steg. Hurpass ännu  mer gott om möjligheter hade vi nu efteråt...? Brädet var i varje fall borta. Ytan hade blivit relativ. Tarotkorten jobbade febrilt på att föreställa oss fler drag än vi någonsin vågat tro. Rymdgubbarna koncentrerade sig på vilket steg som skulle bli det allra viktigaste. Dockan gick omkring och lekte med varje ratt och spak på fullt allvar.

Än så länge hade vi aldrig kommit tillbaks till jorden. Snarast strök vi omkring djupt ute i solsystemet. Många månars mörka baksidor hann vi undersöka. Trots att det tog några år innan vi insåg faktum : Vi befann oss ingalunda i undervattnet! Istället hade vi kommit upp till världsrymden! Somliga skulle komma att kalla vår båt för uRa plU2. Förvisso trivdes vi mer än nog med vinillusionerna och plastgodiset, med filmremsan och de torra boksidorna. Så inte störde det oss att sinnesintrycken alltjämt tydde på vanliga jordiska havsvågor. Ubåten hade ju radio för att sammanlänka oss med helt andra vågor.

Ni kanske inbillar er att vi var gamla blötdjur som föredrog vatten? Tvärtom var det våta materialet det värsta vi vet än idag. uRa plU2 kämpade dygnet runt med att hålla havet utanför sig. Samtidigt funkar fortfarande det jävla vattnet liksom en livsluft. Vi behöver ha det som universum, som vår livmoder, bara vi slipper få in det. Ubåten är känslig som en bubbla, om än den brukade vara världens mest robusta bubbla. Tåligare än ett luftslott flöt farkosten upp genom det alltmer undermedvetna. Likafullt var vårt mål att medvetandegöra fläck efter fläck, placera drömmarna på vetenskapens karta.

*

Min kamrat skulle föreställa kungen, den grå konungen. Han hade tydligen fått så mycket svart och så mycket vitt att han härdats och sjunkit in i gråzonens förlamande terrorbalans. Ända fram till gryningen satt konungen och rattade in besynnerliga musikstationer, fyllda med allt från Kraftwerk till Van Der Graaf Generator. Sedermera blev gubben kapten över uRa plU2. I enlighet med sitt namn, Klaus Trofobi, ägde kaptenen en obehaglig fömåga att hålla hela besättningen övertygad om att man omöjligen kunde komma ut ur Ubåten. Och om man ändå lyckades så skulle fiskkometerna sluka en såfort de återkom (inom loppet av närmaste saturnusring).

I grund och botten var kungen knappt det minsta besatt av kontrollintresse. Det var bara det att Klaus verkligen inte ville att vi skulle överge denna gemensamma livmoder. Och hans ovilliga vilja smittade av sig på vår världsuppfattning. Ju mer vi tänkte på det som helt ogörligt att lämna bubblan, desto desperatare blev vårt blod att bryta oss loss. Kaptenen kunde helt enkelt ha bett oss att stanna, visat sin uppskattning, så hade vi gärna blivit kvar. Konungen kunde ha invigt oss i målbilden som var total expansion på alla plan, för alla varelser. Men som det nu ofta var hotade den grå konungen med allt som hotade processen. Klaus var i stort behov av hjälp, visste vad som borde göras, men förmådde aldrig börja med att bota sig själv, och därmed ingen annan heller.

Personligen skulle jag föreställa den gröne löparen. Min pjäs bestod i budbärarens och prästens uppgifter, tillika konstmakarens och spökskrivarens. Jag skulle tillse så att Ubåten fortsatte existera på en andlig nivå. Innan vi klev ombord på den tyska skorven (med sin skrovliga men perfekta interiör) hade hela mitt liv hållit hus i en italiensk stad. Kanhända är mitt hem fortfarande där? I en av de mest mysteriöst sköna gränder ni kan föreställa er - där föddes jag av en bland Madonnans hemliga systrar. Jag kunde löpa extremt snabbt; det var därför man överhuvudtaget valde ut mig till elitsoldat. Annars torde man ofördröjligen ha plockat upp mig vid institutionen för psykosofisk förmedling.

Jag drog THE FOOL, denne barnslige dåre som i sin tur drog Tornet som vi stängde in oss i. På vuxet vis fick vi då och då klättra upp för stegen, öppna tornluckan och kika ut. Vad vi kunde se över spegelytan återstår att tolka och redogöra för. Så långt måste jag emellertid berätta som att dockan flöt omkring däruppe, likaväl som hon drev nere hos oss!! Vem som var den ursprungliga och vem som var spökklonen - det tycktes vara ett bottenlöst dilemma som vi brottades med under evinnerliga månader. Vi höll på att bli fullkomligt galna, men det ordnade så småningom upp sig. Allt vi behövde fördjupa oss i var en förbisedd detalj.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa (Fabel/Saga) av TrollTörnTrappan VIP
Läst 210 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2012-10-11 02:29



Bookmark and Share


  Nanna X VIP
Klaus personlighet måtte haft ett starkt inflytande på besättningens världsbild eftersom de inte reagerade på de många mörka månarna som flöt omkring i undervattnet..
2012-10-11
  > Nästa text
< Föregående

TrollTörnTrappan
TrollTörnTrappan VIP