Han sjunger, att han är lugn - i armarna utav en kvinna. Att det inte finns något annat ställe han hellre, skulle vilja vara. Men att ensamheten, står i vägen.
Han sjunger att det enda sättet för honom att återvända hem, är att vakna vid hennes sida. Och att sänglampan skrämmer, i skuggans mörker är allt möjligt. Drömmar kan fortfarande leva, andas dagarnas oförlåtliga.

Kärlek, vi har alla varit där. Några av oss är, andra aldrig mer. Och om du skakar på huvudet tror jag dig inte. Kärlek behöver inte vara till någon vi förknippar med passion. Det kan vara till en mor, vän eller familjens trofasta hund. Eller... varför inte VHSbandet, men den där favoritfilmen man kunde se, om och om igen som ung.

Kärleken är blind sägs det - är det därför vi så ofta, går vilse?


*

Läs fortsättningen på:

http://www.tv3.se/blog/camilla/kaffe-k%C3%A4rlek-det-sanna-kket