Var beredd för fingrar tvärs över läpparna som ett stängsel jag rasslar och rycker vill ut välj inte deras bur och ta mig inte till ditt hjärta och lås inte om mig för jag svalde nycklarna innan dig

orkar inte leta efter punkterna och spränga sådär som när huden är för liten och allt rinner uppåt du har ändå glömt innan handduken torkat och kladdet börjat flaga

vaknar mitt emellan natten och känner din arm rakt över halsen törs inte ens tänka vad mina ögon sa till dig huvudet voltar av rädsla men benen brinner jag särar för dig och mitt sköte håller dig som om jag väntat sedan fettot i fyran

jag kan inte kärlek kanske inte ens älska åtrår för våldsamt och glömmer poetiken som så ljuvligt ska fylla tomrummen jag inte har

ambivalens till och med är otillräckligt för flisorna är olika många trots att jag matar mina monster tämjer mina demoner röker måttligt fyller i vändschema och parkerar utan att stanna

kanske skulle jag kunna skälla på just dig i evinnerligheten för att du skrapar smöret mot kanten låta dig se mig pussla ost svälja salt göra fel göra ont men det finns speglar på din hud och någonstans i länken mellan hjärta och disco möts jag och mig själv

förbytt igen och jag undrar om det är du som vridit på den omöjliga kuben i mitt huvud där balans är kaos och du lever i rutin med raka linjer och nu sitter jag som en skrämd hamster i skrymslen utan varken in- eller utgång

godis till frukost eftersom det var minus och jag var ämnad för större och skivan betydde inte alls hejdlöst mycket och inget fick mig att tappa andan medan den raspiga rösten kräktes en lögnaktig ström av indierätta och kvasismarta adjektiv och eufemismer

utan språk och röst helt vilsen och kletar av berättelserna på väggarna för jag såg på tv att hjärnan visst kan komma ut genom näsan bara rymma och göra precis som grottfolket eller egyptierna jag kommer aldrig ihåg

och i väntan på annat låter jag fingrarna ila längs konturerna på mina taoistiska håligheter och ler lite inåt i äcklat välbehag när jag ser den lilla larven krypa över det barocka liket med det morbida äpplet minutiöst utplacerat ungefär som oss

tänker mer och mer på bubblan och undrar varför bli berörd när det ändå slutar med att man spricker medan jag tvångsbejakar livet genom ett och annat vinglas och det snurrar fortare och fortare nästan svindlande och jag vet att närsomhelst nu

lika fort rullade den benvita volvon och baksätet kändes precis så livsavgörande som det faktiskt var och jag hörde Nick Cave mumla något om att all skönhet måste dö när jag stirrade tomt i backspegeln och anade det spöklika ansiktet jag vaknar bakom varje morgon

lämna inte lämna inte ekar förnuft på ena och moral på andra axeln och jag antar att vilja och känsla fastnat i trafiken istället letar själen litteratur bland de smetiga lyktstolparna och hela tiden går infernot på repeat men bakom vallen är jag min i fortet kan andas

rensa upp och skala av liksom gallra för att komma undan med klara leder och absolut varken klibb spindelnät eller fuktiga fötter inte ens läppar eller dig allra längst in och nästan igenom det här händer inte imorgon syns tänderna igen.