slutar

vi står där och undrar varför vi är ett vi, skriker fan och helvete för att våra pusselbitar är klibbiga och formlösa du vänder dig om - jag krälar

det är ju jag som har fotsvett

älska-mest-hierarkin är död fast vi tyckte om
men urdruckna och upprökta som intrampad sula

du smakar öra

språket som vi talat och andats och ätit har vi monterat ner och använder som konturlösa stenar att kasta i varandras magar

där finns inte ett enda spädbarn

om vi hade tandborstar i en gul mugg utan anledning
nu vill jag inte



avslutar

som om våran tagsläppning och hejdåsägning skulle bryta en krokus eller förstöra renheten i den första barfotafoten mot vårmarken, jag har lärt mig tycka om asfalt jag lever utan oss

du är inte

ge tillbaka mig du kommer aldrig att äga fast jag vet att du vill jag hatar att du fått mig en gång men det blir aldrig mer jag kräks i din mun om du säger att jag är vacker

du får aldrig röra aldrig du

mitt kött är hårdare än du och mitt blod tjockt slå mig så hårt du kan men du når aldrig skelettet dina naglar smälter om du försöker riva huden jag gav dig en gång när löven var röda

dödar

jag vet att du går genom mina väggar trots att jag slängt ut dig tusen gånger och du lämnat mig ännu fler jag vet att du berör trots att jag sparkat ihjäl dig så att du inte ska kunna jag vet att du skurit så djupt att det aldrig slutar blöda

men jag vägrar bry mig om dig

inga frågetecken är värda att dras i det enda som alltid kommer att finnas är ingenting och tomhet, vi var bara träd och flädersaft dra åt helvete och ring mig aldrig därifrån.