När jag är på den här platsen som jag är nu så förstår jag mig inte på mig själv.
Det påverkar inte särskilt mycket vad synes utåt men jag går in väldigt mycket i mig själv och blir passiv mot det mesta. Tankarna går på högvarv konstant och steget till att tag i saker är väldigt långt, jag går från att vara kreativ, positiv, målinriktad, energifull och glad till att mest sitta still och tänka, om man är min pojkvän kan man se mig sitta i mjukisbyxor och spela solitär en hel vecka. Om man är någon annan än min pojkvän så ser man ingenting annat än det påsminkade klädda leendet jag visar den timman jag är utanför huset för att träffa er. Oftast duschar jag inte och gör i ordning mig fören just timman innan vi ska ses. Eller om ni kommer hit, då städar jag precis innan.. mitt hem är inte alltid lika perfekt som ni ser det.

Jag har inte så många nära relationer och när jag är här, där jag är nu, så håller jag de flesta på avstånd. Men de som är närmast de drabbas utan att jag egentligen vill.

Jag är medveten om att jag beter mig orationellt och att mina känslor och handlingar är baserade på ingenting, som tagna ur luften. Jag vill verkligen inte skada någon och är i bakhuvudet alltid medveten om att det jag säger och det jag gör är väldigt, väldigt, onödigt och dåligt. Och att det är dåligt det klandrar jag mig själv för gång på gång på gång. (Så den dagen du säger "Skärp dig, du beter dig som ett psykfall/barnunge/idiot" Ja, då vet jag redan det)

I perioder kan jag ha hur nära relationer som helst, skoja och skratta, vara förstående och bli förstådd. Ge och ta lika mycket utrymme. Men i den här oförklarliga sinnesstämningen som jag befinner mig i nu så är det omöjligt.

Det går en osynlig gräns, när du passerat den och kommit mig nära på livet så vet jag inte hur jag ska hantera dig längre. Det börjar som förvirring, varför känner jag såhär, varför svänger mitt humör, varför vill jag vara nära dig och samtidigt kasta iväg dig, varför vill jag ha sex med dig samtidigt som jag vill trampa på dig och varför vill jag att du kramar mig och älskar mig samtidigt som jag vill att du låter mig vara. Och oftast visar jag det väldigt stark, ger sexuella inviter, berättar för dig hur fantastisk du är osv. (Här kan jag fortfarande begränsa det till enbart positivt, och det är oftast här du fattar tycke för mig, för visst är jag charmig)

Förvirringen går över till desperation, jag säger hejdå och 10 minuter senare ringer jag dig ändå, jag ber dig låta mig vara samtidigt som jag drar dig till mig, jag vill hålla dig på avstånd "för din skull" men vill ha ditt stöd "för min skull". Det kan sluta i att jag är ledsen och arg på dig och säger elaka saker om dig men samtidigt begär att du ska trösta mig och förstå mig (oftast är du den enda personen som står mig tillräckligt nära för att kunna ge mig tröst).. även fast du i då läget antagligen bara vill gå därifrån, förståeligt med tanke på det jag precis sagt till dig. Om du har kort stubin leder det här väldigt ofta till stora gräl och bråk, som kan sluta i att jag i värsta fall hotar med något som att skada mig själv, ta mitt liv eller ha sönder något du älskar. (Glöm inte att jag i bakhuvudet egentligen tänker "Varför säger jag såhär, varför gör jag såhär, krama mig, älska mig")

Desperationen tar sig en annan form, förklaringarna..
Jag förklarar och förklarar och förklarar mitt beteende, vill inget annat än att du ska känna min känsla, förstå varför jag säger att jag hatar dig när jag älskar dig, varför jag ber dig gå men är livrädd för att du ska försvinna och varför du bara ska hålla om mig när det enda jag gör är att slå dig tillbaka. Denna fasen är väldigt påfrestande för jag kommer aldrig känna att du helt förstår, för det kan du inte. Så den tar aldrig slut. Jag grämer mig över mitt beteende, hatar mig själv för vad jag gör mot dig.. och du fattar inte, hur kan jag säga att jag älskar dig i samma mening som jag säger att jag hatar dig. Och jag förstår verkligen att du inte förstår för det gör inte jag heller...

Sanningen är dock att jag aldrig hatar i det här läget, ibland känner jag en viss förakt något som kan liknas vid nedvärderande men dom känslorna är också orimliga för i grunden älskar jag dig. Om jag inte hade älskat dig hade jag inte varit i berg och dal banan från första början... och även detta är väldigt svårt att förklara. Och även förvirrande för mig då jag i vissa lägen känt tvärtom att jag inte tycker om personen men får starka kärlekskänslor på grund av separationsångest och rädsla för ensamhet.

Hur man får stopp på cirkeln vet jag inte, jag har inte lyckats komma på ett sätt som fungerar, det enda som fungerar är att inte hamna i nära relationer. Min rädsla för ensamhet gör mig desperat efter närhet men jag mår mycket bättre ensam än i en relation för då slipper jag berg och dal banan... samtidigt som jag mår som allra bäst i en relation de få dagar jag känner mig stabil. Alltså, ambivalens även här. Klart jag vill ha kärlek, men det ger ju så mycket ångest. Även i de bra perioderna för att jag vet att det inte kommer vara bra för alltid.

Just nu är jag i "förklaringsfasen" mot dig, därav skriver jag det här. Du har kunnat stå mig nära enda fram till den här osynliga gränsen utan problem.. men i min sinnesstämning jag är i nu så är du för nära. Jag har inte varit elak mot dig ännu, och jag tycker om dig för mycket för att vara det så därför backar jag.

Nu kommer du instinktivt tänka "Lugna dig, varför är du så dramatisk, det har ju inte ens hänt något" Eller "Varför skulle du säga att du hatar mig, jag har inte gjort ett skit mot dig" Eller "Jag kan nog hantera det, du kan inte skada mig"

Men jag kommer puscha dina gränser, jag kommer kräva väldigt mycket uppmärksamhet och jag kommer ringa dig många gånger om dagen, gråta och be dig komma hit, ta väldigt mycket utrymme och sluka din energi. Samtidigt som du inte kommer få tillräckligt många tack, tillräckligt många komplimanger eller tillräckligt många kramar. Du kommer till och med få motsatsen mot vad du förtjänar.. (Innerst inne kommer jag se och älska dig för att du står kvar men jag kommer inte lyckas visa det för dig)

Du kommer känna dig otillräcklig, sur, förtvivlad och se mig som otacksam, elak och självisk.

Så, jag vet inte.. jag hoppas du förstår. Och jag hoppas att du tar det som en komplimang även om det är svårt. Jag kanske hör av mig till dig när jag listat ut hur jag kan älska dig utan att skada dig.
Om inte annat så finns du i mina tankar, hejdå.