Jag förbättrar mig med diverse krämer och rättar till sånt som ser fel ut.
Bländar med ett blekt leende och strålar med blå laserbehandlade ögon.

Jag äter piller som ska få mig att må bra

Skrattar och får er att le, får er att känna er viktiga.
Ni är viktiga.

Lyssnar tills mina öron blöder
Försöker stötta och ställa i ordning så era liv ska bli lättare att leva

Finns här
Bara ett samtal bort sen är jag där.

Jag bara är sån

Men vem törs sitta med mig i gråtande tystnad när smärtan är min och jag har slut på kloka ord och glada tillrop?

Hur ska jag kunna?
Har försökt..
Men när jag börjar slutar det med att jag lyssnar, förstår och klappar er på axeln.

Ingen ser min rädsla..

Jag har en rädsla, att när min själ har krackelerat för många gånger kanske jag trillar ihop och dör..
Fångar ni min skugga i fallet eller blir det för jobbigt att se mig?

Jag äter piller som inte funkar och bleker mina tänder tills mitt leende dött ut

Mina blå ögon ser allt men jag orkar inte känna det som gör mig glad

Det är så tomt, jag skriker högt
Högre än ni tror

Det ekar i mitt tomrum
Och mina skrik syns inte på papper

Tårar som lägger sig på min kudde om natten torkar för fort för att synas


Så därför kan ni fortsätta att be mig lyssna
Fortsätt lita på att jag finns där

Hoppas ni klarar er själva

För en kropp utan själ kan inte leva i en värld av ensamhet där inte ens skuggan gör mig sällskap