Den tomma rösten skriker, rakt ut i det tysta.
Ensamheten förgör min person som inte orkar vara annat än ensam.
Att orka vara annat vore en lycka och vad är väl jag med lycka, med ro i min själ?

Tröstlösheten i att leva äter upp mitt inre, den bryter ner min kropp och förtär Jaget som en gång var mitt.

När man saknar drömmar eller hopp finns ingen glädje eller längtan.

Hur ska man orka tömma sig på energi allt för ofta för att vara så bra som jag aldrig kommer bli i ögon som saknar förståelse..

När ni med förundrad blick inte kan eller vill förstå att jag kommer alltid stå där när ni behöver, dräneras på mitt eget liv enbart för er egen skull.

När jag blir lämnad där i ett hörn, med en själ som är totalt sliten i stycken
är det ingen som sopar upp eller sanerar.
Vidare går ni med skuttande steg, starkare än någonsin och med en styrka som var min.

(Han försöker lyfta mig, älskar Dig för det, men ofta saknar jag förmågan att stå kvar.)

Aldrig ska jag sluta ge mer än jag tar...

Måste lära mig att aldrig ge mer än jag får
För kvar står jag, ensam med blödande sår

Se min rygg när jag går..
Följ inte mina spår

Låt något vara mitt och behåll det som är ditt.

Tyck inte synd om mig, det är inte det jag begär.
Det glädjer mig inte.

Ge mig istället förmågan att stanna mig själv när jag tappat andan och inte orkar mer