Jag sitter vid en bro och sjunger tyst för mig själv.

Kan inte gå över.

Kan inte gå under.

Jag är fastfrusen i det kalla och rostiga järnet.

Jag har letat efter den länge.

Bron.

Det sägs att den leder till framtiden; jag fann den till slut.

Men jag kan inte lämna det förflutna, kan inte glömma vad som varit, jag blir kvar.

Den ljusa himlen är grå för mig och regnbågen går från vitt till svart.

Min tysta sång övergår då och då till skrik av känslomässig smärta.

Jag vill dränka mig i ån som en gång flöt här, nu slår jag mig bara blodig på den steniga och uttorkade bädden.

Döda gråsparvar börjar regna ner från skyn.

Jag är för evigt kvar här, fångad i nutid, fast mellan framtid och dåtid.

Sitter jag här.