Med ivriga fingrar ristar hon vackert sitt namn i sina handleder och ler
Stunden för lyckorus har kommit
Den röda färgen av liv ger samhället ljusets moral

Ärren av avmagring har stillat hennes sinne och
hon lever på att döda sig själv

Vågar inte gå framåt utan piller i sin mun och ropa på djävulen

Så sorgligt att se när ingen vågar ge henne kramen hon önskat sig i flertalet av år

Mötet mellan liv och död föder en rädsla där hon går
på en stig nedför gatan med de blodiga löven
Hon har vandrat där i hela sitt liv, helt genomskinlig med sitt raka hår
men ingen har sett

Tystnaden som vidrört hennes läppar har runnit ut
Och det enda hon kan är att såra sin själ så enormt hårt
att hon kan avsäga sig livet