en

enda

gång

gjorde jag det jag aldrig gjort sen nitton hundra sjuttio nio

en enda

gång

för att bevisa för mig själv att jag antagligen stoppat undan för rädslors skull, det jag trott mig veta sen dess; att kanske kanske ändå

det finns lite av ett fungerande hjärta kvar

och jag tillät mig tro
än en gång

bara för att fördriva tvivlet
för att övertygad kunna leva helt och fullt

som jag är

och på ett enda ord givet
lade jag ner den igen

skölden

och bittert besviket och tungt
säger jag

var så god
hoppas det smakade

och smakar länge länge

länge

för här är tomt nu

här är
tomt

och jag förstår inte vad som skulle kunna ersätta den tilliten
mer än min egen tro

på mig själv

det är så
man vänder en älv