De dansade en natt
uppe bland molnen,
till tonerna av vinden
och med månens
bleka sken som vittne.

Stjärnorna
var diamanterna
som prydde hennes diadem
och mörkret
lockarna som föll
i hans panna.

De virvlade runt
i fåglarnas balsal
och ögonen glödde
då blickarna möttes.

Hennes hår
fladdrade och blev
till en dansens spiralgalax
och hans ögon
förfördes
till svarta hål,
sugandes in
all förgänglighetens skönhet.

Tiden blev stum
och rummet dövt.
Natten var blind
men känslan vaken,
där de dansade
för livet,
för sorgen,
för döden
och för glädjen.

De dansade
tills molnen skingrades
och vinden mojnade.

De dansade
tills solen steg
och förtrollningens magi
var bruten.