haven bultar som böljande toppar på en fyllemansvisa
samtidigt smeker en man sin fiol
han pickar sin triol

strömmar flyger genom fåglars munnar och
landar i min kaffekopp
när det rycker i min pillesnopp
är det egentligen bara freud
som valsar nedför förståelsens galna högväg

fantastiska idéer lyser upp en natt som en lampa
lyser upp min bok när jag läser
om sommarnätter och kärlek
den är skriven av en döende

när jag hamnade på paris dåliga gator trodde jag
mig se purpur och fantasi
men det enda jag egentligen luktade var
majja från en tågvagn
som susade genom en kall öken.

det var ovant den gången, jag måste erkänna,
att jag blev verstummen
som första gången jag lyssnade till
schlagern, som sen blev mitt livsmärke, kors och ledstjärna.

jag hatade ett gäng. det gjorde jag med rätta.

jag gick stark in i rummet och skrek åt dom att hålla käften annars
rör jag upp alla era hemska minnen och grumlet i era ångestgropar.
men ingen blev tyst och en mås flög nedför gatan, upp över lyktstolparna, ner genom djungeln, och sen rakt mot den
sjunkande
solen.