Fröjden och glädjens tid är alltid för kort, inte när man lever den, men när man lämnar.
Bara minnen kvar, om skratt, om njutning, längtan,
Som hemkommen från en lång resa, med vänner, utan tankar. Bilder nu ogripbara, flyktiga på väg bort, försvinnande,
De, mer uppskattade i sin frånvaro, i en illusion om att inte mötas, på sin plats någon annanstans, skapandes nya tankar,
Jag, ensam i min vemods korgstol, på en nyklippt gräsmatta, under ett lummigt äppelträd,
Missnöjd med den svenska solens strålar, vars ljus mer bränner än värmer, mer frånslår än åtrår,
Vänner, låt oss samlas igen, innan tankarna mig förflytt, så att dagarna vi delat väcker åtrå i oss på nytt.