Jag var den som kastade långa blickar
efter alla kärleksmanifesterande par
Mitt isbitsblå hjärta skrek
- Hets Mot Folkgrupp
var gång törstande läppar möttes
vid soldränkta huskroppar
och liksom brände in SINGEL
i min vinterbleka hud

Jag visste att mitt liv skulle stavas SOLO
och lät därav Ensam Är Stark, bli mitt ledmotiv
medan jag gick genom staden
med slutna ögon

Jag måste
helt ovetandes
ha vandrat över på nästa sida
Bytt kapitel i ett liv
som jag trott var hugget i runsten
För när jag öppnade ögonen
så såg jag min gröna iris
reflekteras i din mörkblå

Det som chockerar mig mest
är att du inte chockerade mig alls
När du
helt plötsligt och tillsynes obekymrat
gjorde en råbandsknop
på min livslina

Det var ingen explosion
Jorden slutade inte rotera
Jag föll inte knäsvag mot marken
Du dök bara upp där vid min sida
likt min högerhand
som en självklarhet

Jag lät mina fingrar tvinnas med dina
precis som om min hand
en gång blivit gjuten
i din

Det tog minuter att klargöra
att jag känt dig i flera år
Du var ingen flammande passion
Utan mitt förmak
mina artärer
mitt te i storblommiga koppar

Jag placerade vant
mitt huvud mot ditt bröst
Jag som aldrig förr
släppt någon nära
Du nynnade melodier
som jag lärt mig som barn
och kände igen dina minnen
i mina tavlor

Du har bytt ut mitt ledmotiv
till ett stycke jag aldrig hört
men vars toner
finns präntade
i mitt DNA

Jag sjunger med

Allt medan vi går där
och spjuveraktigt
hetsar folkgruppen
som sover ensamma
i dubbelsängar