Det sista jag gör innan katastrofen blir att börja om.
Se mot nya ängar, nya skogar, förstå det nya.

Vem vet egentligen, vad som sker i en förändring, innan den sker?

Det sista jag gör, blir nog att kolla att dörren är låst.
Att det finns backup för mina foton och mina filmer.

Mitt avtryck i världen är viktigt, samt att jag är hel och ren.

Jag vill vara människa, in i det sista.


Jag minns nu, jag var fem år, man sa att i morgon skulle världen gå under
på juldagen skulle det ske, alla julklappar skulle inte vara till någon nytta.

Jag vaknade upp, med en förvånad min, denna juldagen och ljuset sken.

Var det himmelriket, eller var det fortfarande denna torftiga värld som jag älskar.

Jag var hemma, men världen hade inte gått under, men jag var förändrad.
Mina barnskor hade lite grann vandrat iväg och denna morgon fick jag måhända en poets själ.