Vi sågs en gång, jag missade det nästan i en blinkning.
Ett ögonblick med skratt och dans som en sång.
Fint, och över efter bara ett par minuter.
Sen kom väntan, pirrig.
För om ifall att, kanske, eller inte, tänk om.
Allt man hinner tänka på några korta minuter...

Tills det äntligen händer något, mer pirr, plus fjärilar.
Fjärilar som sedan krossas av tomhet och tystnad och fel svar, eller inget svar.

När blev det omodernt att säga sanningen?
När blev det fel att göra rätt?

Hur kan man låtsas bry sig och samtidigt inte göra någonting?


Du säger att du är rädd.
Då är vi två.

Men jag står inte ut med att något som ger så mycket hopp om någon slags samhörighet, inte alls finns. Bara för att det aldrig började.

Du verkar fin, rakt igenom fin. Och lite osäker.

Var det kanske lögn? Sitter du hemma och skrattar?
Åt mig, åt allt som jag tydligen hittat på. Åt att jag hela tiden kommer tillbaka när du så uppenbart inte är intresserad.

Du säger att du är rädd.

Vad fan tror du jag är?