Omsider, går du vidare längs stigen. Solen har sjunkit under horisonten, kvar är dess efterglöd som sträcker sig i långa stråk över himlen. Men du känner ingen rädsla över att mörkret faller. Träden tar hand om dig, du vet att du är trygg. Och medan solens glöd falnar och världen antar grå nyanser, vandrar du lugnt allt djupare in i skogen.

Vägledd av månsken når du fram till en glänta med högt, blommande gräs. Det ser bekvämt ut, som om naturen bäddat sin mjukaste säng åt dig. Du går ut till mitten av gläntan och lägger dig ner, med blicken uppåt mot himlen, tacksam.

Stjärnorna är klarare än du någonsin har sett dem förut, där de tycks hänga alldeles stilla i oändligheten. Du ser dem för vad de verkligen är: solar liksom den som nyss sjunkit under din horisont. Solar, gjorda av ljus som färdats genom rymden för att landa på dina näthinnor, där du ligger på din gräsbädd i skogens skyddande famn. Med ryggen tryggt mot jorden, vet du precis vad du är, du är en del av universum, liksom stjärnorna där ovanför dig.

Ni är en och samma, du och stjärnorna, nu och alltid.