Den första dagen av den femte månaden gick vi alla mot havet, över vad som tycktes vara oändlig strand. Jag och min syster Beatrice gick främst. Hennes svarta hår böljade som en mörk ocean efter henne där hon gick, barfota, med tårna först, tyst som alltid och graciös som alltid. Men så var hon också lindansös. Bakom oss gick Doris, världens starkaste kvinna, klädd i sin kritstrecksrandiga finkostym. Hennes underläpp darrade, men så var det också ett begravningståg. Utspridda bakom henne kom de andra: Minoskybröderna, som vanligt i storleksordning; den transparenta mannen, Gunther; spelmännen; och så slutligen clownerna, som målat svarta tårar på sina vitsminkade kinder.

Denna första dag i den femte månaden bar vi min faders stoft över stranden som vore det en pilgrimsvandring mot horisonten. När vi nådde havet, reste jag urnan mot himlen och släppte min fader fri i vinden. Och medan en tår rann ned längs Doris grovt mejslade ansikte, stämde spelmännen upp och spelade medan vi vandrade tillbaka över sanden.