I evig dag binder vi för våra ögon för att sova. Oseende, i drömmar höljda, väljer vi overklighet. Vi kallar detta upplysningens tid, men ljuset är svagt, det flackar. I en falnande eld tror vi oss se en kristallklar stjärna. Tror, för att våra sinnen begränsar, lämnar oss i stenåldersgrottors skuggor.

I oändligt sorl håller vi för våra öron för att höra. Blinda, döva, bedövande stumma. Bara de gällaste rösterna skär genom, det är dem vi tror och vi tror det är sanning. Men dagen är bistert konstgjord, ljuset är svagt och flackar. Kylan är bitande kall, frosten en gnistrande yta. Ser du inte, vi vandrar ännu i nattens skugga.

Men bländande gryning väntar, vi anar dess stålgrå varsel. Misströsta inte, ty natten är kallast precis innan dagen och snart ska vi vandra i flödande värme. När mörkret tystnat kan sanningen yttras, som regn över solvärmd jord, så att fröna i oss kan gro.

Och du, det är dags nu. Det är dags att vakna.