Du vaknar som fåglarna i träden runtom dig, precis innan solen når ovanför horisonten igen. Dagen känns ny på ett sätt som du aldrig upplevt förut, som om hela världen har tvättats ren. Men du vet, att det är ditt inre som renats, filtret genom vilket du upplever allting. Och du förstår varför fåglarna sjunger, du förstår vilket underverk varje ny gryning är. Du ler mot dem och skrattar högt, sjunger med i skogens väckelsesång.

Så reser du dig och letar upp stigen igen, men du följer den inte tillbaka. Du vet att där du har varit, kan du aldrig gå igen - även om det ser precis likadant ut, är ingenting någonsin detsamma som förut. Det står helt klart för dig att livet inte tvekar, det går alltid vidare. Så du följer stigen vidare, ut från andra sidan av gläntan. Du följer den i din egen takt, lugnt och stilla, och tar in allt runtomkring dig: porlandet av små vattendrag, jorden under dina fotsulor som blir allt varmare ju högre solen vandrar, vindens sus genom trädkronor ...

När du kommer ut från skogen igen är du starkare och vackrare än när du gick in. Och världen ser annorlunda ut, för dina ögon är nya, precis som dagen.