...Om du någon gång kommer in här och ser denna meningslösa rad av ord. Tänk  på mig då. Jag finns fortfarande. Jag har ej försvunnit. Ibland känns det som om allt annat har försvunnit från min sida förutom Hon. Hon som gör allt bra, alltid. Inte för att det är hennes kall utan för att Hon vill mig alltid så mycket väl. Jag är inte mer dyster än andra, men ibland känns bara allt fel. Det går fel, det är fel, men en sak vet jag: - Det är inte mitt fel! Jag är inte mer ensam än alla andra, men jag avskärmar mig från allt som kan skada.

Ensamvarg i ensamheten, släpper sällan in någon - allra längst in - i mörkret där jag SKA/BÖR vara själv. Jag törs inte släppa någon in - är rädd för att de kanske fastnar, i det som ÄR bara mitt, mitt eget förvridna jag.

Bara jag förstår mig själv bäst! Andra ska bara hålla på och döma. Döma ut mig. Döma ut det som faktiskt är Jag. Mitt riktiga Jag.

…

Människan är en riktigt egocentrisk varelse, försök inte förneka det. Det är bara så det är. Jag. Jag. Jag. Bara jag får som jag vill, så kan alla andra lägga sig ner för att dö. Hmm…

– kalla mig en egocentrisk pessimist eller vad fan du vill, men jag har rätt!