Han stod i dörren iförd den ljusgrå stickekoftan med tennknappar. Kanske var han litet tunnare än förut, något över axlarna. När jag kom ut på gården vände jag mig om. Han stod fortfarande i dörröppningen, men ljusskenet från hallen hade förvandlat honom till en silhuett.

Jag var 15 år och hade huvudet fyllt av Ingmar Nilsson. Moster hade ringt mig på eftermiddagen och sagt att morfar ville att jag skulle komma, det var några veckor sedan sist. När jag kom satt han som vanligt böjd över sina träsnitt. Vi talade litet, mest jag och mest om Ingmar Nilsson. Innan jag gick kysste jag honom som vanligt i nacken där det doftade av tvål och Matanzas cigarrcigaretter. På morgonen vaknade jag av att mamma satt på min säng och grät.

Sista gången jag såg honom låg han i sin säng med en vit handduk knuten om huvudet. De långa vita knutändarna vilade på hjässan som sorgsna kaninöron. Han var så liten i sängen, ett skört visitkort till någon som redan flyttat. Ett stearinljus brann på nattduksbordet. På väggen bakom sängen hängde fortfarande de bokmärksänglar jag givit honom när jag var åtta år. Där fanns också flera träsnitt och ett porträtt han målat av mormor som ung. Hon ser ut som en rysk revolutionär på tavlan, vild och obruten med den kantiga beslutsamhet som annars bara återfinns på monument över ryska 5-årsplaner. Ibland hjälper det inte hur mycket man biter ihop käkarna. De fick sju barn, bara två överlevde till vuxen ålder. Den äldste sonen blev överkörd av Moras enda taxi. Han skulle ha blivit organist. I min ägo har jag flera av hans kompositioner på gulnade blad med svedda kanter. (De fanns på vinden under eldsvådan 1976.)

Hur vet man att något är för sista gången? När han går där på vägen i mörkret på väg hem från orgelrepetitionen i kyrkan. Ser han inte taxin? Fungerar inte billyktorna? Är det halkan och snön som gör att taxin inte kan väja för honom? Idag finns ingen som kan svara och när svaren fanns ställde jag aldrig frågorna.

Ett skolkort från 1890-talet, 46 pojkar uppställda mot en skolvägg. Främsta raden sitter med korslagda ben och armar, de övriga står bakom dem i tre olika nivåer. En pojke i främre raden ler, de övriga bär alla samma buttra, avvaktande uttryck i sina ansikten. En otålig yngling på andra raden har rört sig under fotograferingen och fått samma vaga utseende som en plasmaformation på ett foto från en av dåtidens spiritistiska seanser. På baksidan av kortet har han skrivit sitt namn med spretig skolpojksstil. Gång på gång har jag sökt efter hans ansikte. Jag inbillade mig att det skulle utgå en speciell värme från hans bild, att den skulle slå an strängar. Men jag hittar honom inte, eller jag hittar honom överallt. Är han den expansive som står bredbent i centrum med ena handen nonchalant i bröstfickan, medan den andra håller skolmössan i ett fast grepp? (Han tar dubbelt så stor plats som någon av de andra barnen.) Eller är han den försagde vid fönstret i bakre raden som till det buttra och avvaktande också lagt ett frågande uttryck? Är han den långe och smale i mittraden, han med de rynkade ögonbrynen?

Ett ungdomsporträtt taget i C. Ekbergs ateljé i Kristiania (efter unionsupplösningen 1908 mer känt som Oslo) visar en vacker, men arrogant ung man med konstnärliga ambitioner. (Det avspeglar sig i den prickiga kravatten och det mörka håret med de omsorgsfullt arrangerade lockarna i pannan.) Ögonbrynen är lätt rynkade, blicken något irriterad, som om han vore missnöjd med fotografens insatser och nu överväger att uppsöka en annan mer professionell ateljé.

"Morfar när du dör ska jag också dö. Jag tycker mest om dig i hela världen." Det var fortfarande sant, i hjärtats förmak satt han i orubbat bo, men det hade börjat bli trångt i hallen. Det var så mycket som drog de åren, som pockade på uppmärksamet. Så många känslor som försökte bana sig fram, så många röster: Hör hit! Hör hit! Ta mig! Ta mig!

Jag fick honom aldrig att säga att han älskade mig mer än min bror, mamma eller moster.
För honom var alla unika, men ingen för mer än någon annan. Ett rent underställ då och då, en ask Matanzas och staffliet eller träsnittskivan inom räckhåll var de krav han ställde på tillvaron. Allt därutöver var nådagåvor som han mottog med ödmjuk förvåning. När nåden drogs in bar han det med saktmod. Han gungade som en kork med livets ström, än hit, än dit, ändå alltid densamme. Han bar sin sorg med en stillsam förundran i de mörkblå ögonen. Vad som kunde ha varit hans livs tragedi, blev någonting naturligt, som årstidernas växlingar. Herren ger, Herren tar, lovad vare Herren. Bortsett från några år i sin ungdom när han var medlem i Frälsningsarmén - mest för den bastuba han tilläts traktera i orkestern - hade han aldrig varit religiöst organiserad. Hans tankar sysslade inte med existentiella frågor och han besökte sällan en kyrka, men hans livs credo var en religiös människas och han var själv ett belägg för den Gud han varken trodde på eller betvivlade.