solmolnet blev bårtblåst
av vindfadern;
han var väl trött på
att hon alltid återvände;

solmodern kysste adjö
med sina strålar,
och solmolnet hamnade
långt långt bort- hann tänka
på sitt framtida liv:

kanske skulle bli enkelt
att vara ett lätt moln
utan faderns ständiga
bortblåsningar och
moderns brännande
strålar; och trots sin
kärlek till dem båda
började acceptera
deras beslut och sin
nya frihet;

då nådde solmoderns
undrande stråle henne:
solmodern kanske
saknade sitt moln ändå
litet, hon hade ju själv
adopterat henne och
var nu litet osäker om
hon kunde klara sig så
brastrålande om inte
solmolnet var i närheten..

solmolnet tog in moderns
stråle och kände efter..

ville trösta sin mor och far
genom att befria dem
från sitt beroende
solmolnsbarn..och sade
litet lillasolmolnshurtigt:

mor behöver inte oroa sig,
vindfadern har lärt mig
att åka utan motstånd
dit vinden bär mig;

och du, solmodern har
visat med dina strålar
att du ändå alltid
kan nå mig och
vara hos mig-

så var inte orolig,
vi klarar oss alla
utan att vara så
näranära...

solmolnet ville inte säga
till solmodern någonting
om sin oro för vindfaderns
kraftiga upprördhetspustar
och solmammans hetsigtheta
hatkärleksstrålar...

..och föräldrars ständiga
bortjagande av sitt
adoptivbarn;

kanske skulle solmolnet
äntligen vara stort nog,
för ett litet solmoln,
att flyga själv... vind för våg!!??