livssorgen grep tag i mig
som mycket liten..
försökte motverka den genom
att göra goda gärningar från
den stund jag kunde: hjälpte
mor genom att värma för henne
strykjärnet, som låg på hennes
älskade mörkgröna sammetspall
och mycket annat som en tvååring
kan tänkas kunna hjälpa med..
alltid hjälpsam men ingenting
hjälpte mot livssorgen..inga
toppbetyg..inga sommarlov..
inte ridstallet..ingen sport..
allting som man fick försöka
med själv för att föräldrarna
hade ingen tid och det bara
blev så..sorgligt och ensamt
bland folk..kompisar..släktingar
som det kan bli om man inte
hittar någon likatänkande..och
det verkade hopplöst svårt..
det kändes mera som att jag
fick genomlida mera oönskat
sällskap och prat bara för att
jag var så snäll och vänlig..för
jag trodde fortfarande det skulle
hjälpa mot sorgen jag bar..
eller straffet som jag hade
börjat se den som i tonåren
och mitt stora läsintresse..
det såg inte ljust ut för
människor så mörkttänkande
som jag..fast jag berättade
förstås för ingen..för de tyckte
redan att jag var litet udda
och konstig tänkare..så ung..
sedan blev man äldre..hade
förhållanden med olika icke-
själsfränder olika långa tider..
jag ville inte förlova mig..inte
gifta mig..för jag trodde att
det fanns någon liknande
någonstans..som också
väntade..på mig..hade
långa förhållanden av
vänskaplighet..och av
lättja och bekvämlighet..
var fortfarande ledsen inombords..
fortfarande snäll i hopp om att
få förlåtelse och få bli glad..
fortfarande med en hemlig
önskan att en dag träffa
en som tänkte likadant..