jag är tröttheten
när du lutar pannan mot min axel
och lindar oss i moln
jag är sömnen
när fingertoppar blir till vatten
över huden
jag är drömmen
när din hosta sliter oss i stycken
och balkongen är ett hål tio meter över döden

och
vi faller aldrig dit igen
för

jag älskar oss
när vi inte längre vet i vilket land vi befinner oss
när luften är så hög att vi skrattar på språk vi aldrig talat
och när vi inte längre har någon aning om hur man sover

när vi lever bara på doften av hav
när vi är sådär heligt förbannade att vi inte vet var vi ska göra av oss själva
när vi hänger våra armar runt varandras och främlingars nackar
då älskar jag oss
hejdlöst

och det räcker -
äntligen

efteråt
sömnens smala fingrar som stryker våra nackkotor
och drar lakanen över våra huvuden
och döden är två men ensam ändå
lyfter pappersflygplanen som blev över
låter dem segla genom glasrutan
låter dem bryta vattenytan
och ge sig av,
ett sista äventyr
på botten av
styx