Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
mytologiskt inkorrekt text, i vilken nornorna bör betraktas som metaforer för dåtid, nutid och framtid snarare än som de fornnordiska ödesgudinnorna. till na.


Alla dina nornor

Jag är Urd
Jag bar ditt liv redan innan du själv visste att du fanns
Jag tog emot dig, varsamt, då din hjässa sprängde hinnor och banade din väg ut i världen; jag blåste luft i dina lungor, jag öppnade dina ögon, och jag lade dig vid din moders bröst
Jag gav dig livet, och när dina obegripligt små fingrar trasslade in sig i mina garn bannade jag dig inte – istället drog jag dig upp på fötter och gav fart åt dina ben
Jag gav dig språket; vred mina trådar kring din tunga, lärde dig hur orden smakar och känns
Och jag kastade dig ut i kylan för att du skulle lära dig vad som väntar:
Det är jag som tvingar dig att se Verdandis förgänglighet, och jag som visar dig på Skulds utsträckta armar -
Du måste veta att hon och jag binder våra trådar samman

Jag är Verdandi
Och jag kräver ditt hjärta
Din puls och dina andetag
Jag skiftar ofta färg, bara för att plötsligt upplösas i ett glitter -
Du kan aldrig hålla mig
Jag är ombytlig som havet
Och som havet gungar jag dig ibland i min famn, för att i nästa ögonblick slunga dig mot horisonten
Jag är obetänksam, och trots att jag ofta bara vill visa dig utsikten kastar jag dig gång på gång från höga höjder
Jag fångar dig sällan i fallet och jag låter ibland livet slå din själ blodig
Så jag bekänner: jag har många brister, men bara ett
försvar -
Jag lämnar dig aldrig ensam;
Jag släpper aldrig din hand

Jag är Skuld
Jag är dina dagar räknade och dina hjärtslag utmätta
Jag är din dödsbädd och de som vakar vid den -
Jag är den som biter av din livstråd och den som följer dig hela vägen hem
Jag är allt du skulle kunna vara och jag gör dig ständigt besviken, trots att jag aldrig är att skylla -
Jag vilar på en bädd av mina systrars garn
Ändå är jag den som kan ge dig mest av hopp och längtan;
Det är i min trädgård som dina drömmar växer
Där vårdar jag de späda skotten och binder upp de största plantorna längsmed himlavalvet, låter dem klänga sig fast vid Verdandis mjuka molntappar - utom räckhåll för alla utom dig

Jag är alla dina nornor
Jag är ditt förflutna, ditt nu och din framtid
Jag håller hela ditt väsen i mina händer -
Det är lätt som en fågelfjäder, men når ändå till stjärnornas fästen då det ställer sig på tå
Och varje natt, medan du sover, spinner jag ditt hår till en skälvande regnbågssträng;
Jag låter den sjunga om längtan
Och jag kysser ditt blod fullt av eld




Fri vers av Moa Paulsson
Läst 1089 gånger och applåderad av 30 personer
Utvald text
Publicerad 2015-07-24 23:09



Bookmark and Share


  Gin83
Vilken skrivkonst
Drömskt och ibland väldigt högtidlig.
Grymma ordval och med en salig blandning av känslor.
Fantastiskt ihopvävt och underbar att läsa.
Det här är så sjukt kompetent så jag trillar ner från sängen.
Bravo!!!

2017-01-12

  Sanna i badet VIP
Vilka vackra bilder av nornorna. Något att läsa om och om igen.
2015-07-30

  anits VIP
Vacker poesi!
2015-07-27

  Lena Renman
Väl ordat
tack

2015-07-26

  Lena Renman
Väl ordat
tack

2015-07-26

  Linda CH VIP
Vilken fantastisk text. Smart uttänkta metaforer och en berättarteknik som heter duga! Bokmärker!
2015-07-26

  Marja-Liisa Koski VIP
Gillar stort!
ML
2015-07-26

  Blomma-Stjärna VIP
otroligt bra - bokmärker och applåderar!
2015-07-26

    ej medlem längre
Mycket fint skrivet!
2015-07-25

  KattenKin VIP
Fantastiskt text, intressant och mycket poetisk - applåder!
2015-07-25

    ej medlem längre
Detta är inget mindre än gudabenådad
Poesi!
2015-07-24

    ej medlem längre
Lysande!!
2015-07-24

  gunnnar nylund VIP
Fyndigt, bra beskrivning på ödesgudinnorna i vår gamla asatro.
2015-07-24
  > Nästa text
< Föregående

Moa Paulsson
Moa Paulsson