de döda står sedan århundraden lutade mot dina murar,
på den sida där ingenting kan tränga igenom,
från vilken ingenting kan vända tillbaka,
och du säger att det är för att när vinden dansar i deras gapande ögonhålor kan de för en sekund minnas hur det var
att springa genom det mognande vetet,
luta pannan mot solens hetta
och trevande fatta någons hand

du säger att vissa nätter,
när månen är precis ny och ömtåligt tunn,
är du tvungen att göra dem sällskap
då måste du stå under stjärnorna
för att känna vinden mot huden, kylan i märgen, och för att kunna minnas hur din älskades puls darrade under din handflata, fingertopp, tunga
för att tyngden av de stunder som var viktiga riktigt ska kunna landa i din mage

de nätterna är rymden din egen -
om någon ändå vågade vända blicken mot stjärnhimlen skulle natten alldeles säkert låta betraktaren krossas av de dödas minnen som rasar genom mörkret, eller bli galen av den längtan du gömt i den krökta månskäran

och när du skrattar åt min okunskap
och berättar att om morgnarna är döden blåblek,
att den svartnar först framåt lunchtid
så vet jag precis
vem du är