Under mina ungdomliga strövtåg hamnade jag en morgon lite galet. Snön ledde rakt igenom mera snö, och jag råkade komma in i Mumindalen. Nu märktes det visserligen inte så tydligt, i.o.m. att hela muminskaran låg och slumrade sin vintersömn. Fyrtio minusgrader fyllde mina frysta långkalsonger, men jag huttrade inte det minsta som jag skulle ha gjort ifall det regnat. Nå, världen låg tyst och rykande skön. Endast en hemul var ute och letade efter gamla glasögon till sin samling. Hemulen såg mig inte alls, så jag kunde knarra runt bland de snödränkta friggebodorna i lugn och ro. Det slog mig aldrig att det egentligen måste röra sig om helt andra sorts förråd. För det här var någonstans kring första världskriget, när muminpappan och muminmamman ännu var små. Deras lilla troll skulle få vänta trettio år på sin egen saga, fastän trollet på sätt och vis redan var fött.


Hursomhelst observerade jag varje morgon hemulen medan han gick igenom allt tänkbart och otänkbart material. Det kunde ju hända att hemulen ville samla på något helt annat än glasögon, men det slutade alltid med att han provlindade ett par riktigt välfunna bågar runt öronen. Då lös hemulen upp, som av norrsken nästan. Inte för att han blev lika elektrisk som hattifnattarna, nejdå, så långt fick det ingalunda gå. Däremot vågade han sig på att mixtra lite med mumintrollens båtar, när de nu låg så tryggt uppdragna och täckta av snömassor. Hemulen drömde nog i hemlighet om att erövra varmare kontinenter, likt en professor klistra in dem i sin bok. Men han tycktes aldrig vilja ge sig iväg sådär obekymrat som Snusmumriken; det vore skam på torra land. Var befann sig förresten denne grönklädde mumrik för tillfället? Låg han och sussade djupt därinne i slottet, mitt bland hela tjocka muminsläkten? Eller hade ynglingen rentav för sig saker ihop med Mymlan? Mest troligt var att han befann sig på oberättade äventyr neråt planetens sydligare pol. Jo, så borde det vara. Hemulen slutade dock grunna när en snöboll landade vid fållen till hans fotsida dräkt. Förbryllad blickade han upp mot den insnöade solen.


Jag måste ha framstått som Jesus som skred fram över snön, rätt mot en prästklädd professor. Hemulen sjönk ned på knä i drivorna och tog sig för pannan, som om han förväntat sig vadsomhelst utom denna varelse. Själv kände jag mig inte det minsta skrämmande, emedan jag haft gott om tid att studera hemulen. Ändå förstod jag först nu hur demoniskt mitt uppdykande måtte te sig för honom, etter värre än om Stora My hade gått extra överstyr. Mitt leende lugn gjorde bara mystiken än mer alarmerande. Om jag hade varit ett mumintroll så hade hemulen garanterat låst in mig i något av skjulen, trots att han saknade nycklar dit. Men nu var hemulen helt förtrollad. Varken Mårran eller trettiosju hattifnattar hade fått iskylan att spraka lika obegripligt i hans ryggmärg. Emellertid lugnade sig hemulen en smula när han kunde konstatera att mina glasögon var gjorda av verkligt material, sådant som sagan redan hade detaljerade begrepp för. Relativt okomplicerat blev jag assimilerad till ett riktigt sagoväsen bland de andra sagoväsendena.


Redan samma morgon ansåg hemulen att vi rentav borde bilda gemensam front mot mumintrollen. En plan hade han minsann, hur vi skulle värma oss med Sibelius symfonier och sedan skrapa frosten från muminsläktens stora hus. Genom mina glasögon förmådde hemulen spionera på deras framtida motiv, för att förvissa sig att inget av trollen skulle bli världsledande eller alltför framträdande ens i Mumindalen. Då kunde hemulen sedermera lägga beslag på några av de närmaste kullarna och bygga ett museum här. I museet skulle visas, förutom tusentals unika glasögon, en ännu mer enorm samling av snöbollar i skilda stadier. Dem skulle hemulen just börja samla på.