endast när jag hör

eller fysiskt känner

eller reellt ser kroppsspråket tillsammans med orden

är jag i kontakt för att känna tillit

annars  ur

men det jag upplevt i en i-kontakt lever i två dagar

till

nu litar jag i fyrtioåtta timmar på

jämfört med övertygelsen då

känslan av att något är dött

efter tio sekunder

(en seger efter tjugu år)

har ökat till två dagar

för mig en seger att lita på något utanför mig själv

för andra beviset av att jag totalt saknar tillit på grund av att jag saknar den själv

hur fel ni har

så mina relationer där liv är inblandat och består av två parter är lite av antingen eller

avgörandet som fäller alla kansken och om och planerade sen

är tid - är aldrig personligt riktat och är bara en fråga om nypåfyllning

av realtitetskänsla att bygga yttre tillit på

tid det tar innan luckan slår igen

det förgörandet av alla insamlade känslor och bekräftelser
oavsett mängden skrivna ord
är en rensopning av allt som kan orsaka besvikelse

totalt städat

jag börjar om

varannan dag

att lita på livets inverkan

att lita på andras inverkan

varannan dag

som ett halvdant väder

en påfyllning av

andras delaktighet och vilja att

andras medverkan till att

andras ord och löften att

andras återkomst för att

varannan dag

men om det går tre dagar är jag tvungen att bygga nytt
(med det jag får - om någon knackar - om någon visar sig ha behov - om någon vill - om någon orkar)

det är ganska jobbigt att bygga nya hopp och ny tillit till livet

våga besluta sig för att ha tillit som ändå hela tiden visar sig vara något som slår en själv tillbaka som en personligt påtagen anklagelse
utan att jag menar så

som om jag skulle haft en spindelfobi där jag blir skuldbelagd för personligt avståndstagande för att inte kliva in i huset hos den jag egenligen vill hälsa på

för mig gäller det liv - känslan av liv
och med det även kärlek

för liv är kärlek eller hur
(förklara för mig annars vart jag missade tåget)

görandet själen gör när den skyddar mig på grund av erfarenheten är relevant - jag förstår ju själv varför - jag vet att det blir bättre om än långsamt - jag vet att tillitsfrågan går snabbare att bygga upp om min udda reaktion accepteras och inte bedöms utifrån personligt perspektiv

önskar ibland jag blev trodd också
(men för mig är det enkelt att släppa - jag vet ju att jag bara behöver vänta två dagar.....
- det som är dött och inte återuppväcks är dött)

jag återuppväckte många gånger

liv - nu återväcker jag upplevelsen

ju viktigare kontakt desto mer

(förutom barn djur och familj - de som känner mig - ingår du inte där så finns du i 'resten' och då tar det

tid)

och vissa saker kan vara viktiga att veta i en människas reaktioner

för mig

men kanske inte för dig - men då kan du heller inte döma mig

däremot kan du undra

fråga då - du får svar

ibland kan jag ej stoppa och inte heller ändra på reaktionen

bara gömma den så den inte tas personligt

ibland märks det

det är då du känner dig inte trodd eller förbisedd

ofta efter fyrtioåtta timmar

ofta kommer från mig ett enkelt kontaktförsök för jag vet att sen är det försent för min egen del - efter den tiden har jag ofta ingen tro kvar på det jag varit inblandad i

men jag kan berätta om det

i kontakt och just när jag känner tilliten

om du frågar

men ej när jag är ur - om det gått mer än två dagar måste jag bygga om med en kontakt och sen återigen intala mig att något lever

igen

jag dör

varannan dag

och jag har egna tekniker för att hålla kvar

livet

kärleken

den korta stunden av kontakt i hörsel

eller i konkret realitet

är mitt allt

den enda jag kan förnya tilltron på

det enda tillfället jag kan känna att något är levande och

den enda stunden jag har på mig att bygga

igen

det är omtumlande varje gång

från scratch

om och om igen

det är så jag gör

allt över två dagar är ett så kallat tålamod

mental envishet att lyckas övertyga mig själv om att tiden

inte är viktig

den tredje dagen är jag åter på noll

och jag vet att det är endast

för säkerhets skull - för upplevelsen av eventuellt raserade förhoppningar är och förblir en hemskare upplevelse än vad en konkret vald brytning är

det är då jag behöver
det som många ser som tärande krav

tid på tidsatt tid
(något jag aldrig lägger som krav men väl ber om när jag väl ser det som viktigt)

inte många kan ta en sån sak opersonligt

det är därför det hettar till ibland - jag vet att jag har fel men känner det inte för att jag inte upplever det som jag behöver uppleva det

(det är då jag är övertygad om att jag är en idiot som ens försöker klara något jag inte klarat på tjugu år - att lita till livet själv
även efter två dagar)

och hettar det till utan att jag är förstådd så tystnar jag

kliver ur - om inga frågor kommer finns heller inget intresse utanför den andres ego som räcker till

eller så hettar jag till själv för att verkligen göra det omöjligt att sen våga

igen - eller över själva orättvisan att bli orättvist bemött jag faktiskt försökt förklara nåt som är svårt att förklara

allt störande förhöjer riskerna
(ja stressen över omgivande störningar finns men inte på grund av det som antas normalt - fråga då, brukar jag säga - det finns visst bara för barn det där med att det inte finns några dumma frågor så jag brukar ta hand om det själv - det är värst när det kommer skämt eller practical jokes som triggar ens trovärdighet - det är då jag kommer av mig och helt sonika vänder på klacken och stänger ner)

jo jag kan ta ett skämt - när jag är förstådd accepterad och visad respekt

kanske skulle jag beskriva även min stapel av nivåer liv men risken är att det blir för invecklat - duger gott med tio sekunder

det enda jag behöver - "Hej, och Hejdå!"

(för en som bott för länge på en riskavdelning med död som ansvar
med minimala livstecken att tolka - att lita till)

det är därför ett hejdå är enkelt

som en punkt är en punkt

tjopp

slut

dött

men det går inte att mentalt hantera det med skrivna ords läsning
jag känner dem inte - ord hör till pappersvärlden

och vad är egenligen konstigt med att vilja känna livet

känna det

(för allt skrivet är ändå bara lösa ord och en tro eller bedömning någon annan har och det är just det som sätter livet på spel - när liv blir beroende av ord)

det är därför

det är alltså inte du som person

det är därför jag skriver mig ur och tömmer mig på överflödet av tankar som du ändå inte har behov av

det är därför jag lyssnar in - då samlar jag tillit

det är därför jag inte kan relatera utan lur

på distans - och telefonfobin

ja vad säger man

inget - inget mer än att för mig är initiativ likvärdigt med att

väcka döda

tar jag inititativ så erkänner jag samtidigt att något dött
kalla det prägling - för mig en realitet

realitet är också att inte alla gånger orka
inte orka med att sköta en relation som man brukar sköta den

inte orka bli glad när väl en kontakt blir till

du hör när vi-et är dött
det är då jag bara lyssnar

för om hoppet är borta och tilliten likaså kan inga skrivna ord få dem tillbaka

dina sms - samma sms exakt lika
lever ibland och är döda ibland
och det är jag som känner så - dina sms

mina små livlinor jag försöker

försöker lita på

men vad gör jag oftast
bara stänger ner och inser att intresset från andra måste överskrida gränser som inte går att kräva av någon levande själ

det är då

jag är tyst

det är det jag försöker berätta om
att det beror inte på dig och inte på känslor

det beror på död
(och döden pratar man helst inte om i en ny förälskelse

eller hur)