- Jaha, du hade ringt i förmiddags. Hur mår du? Är det något särskilt?

- Ja! Jag måste få hjälp! Vill inte, ska inte. FÅR inte fortsätta. Först hade jag tvångstankar länge. Dom hölls tillbaka av att jag visste att det var SÅ TOTALT FEL! Så var det i många år. Sen gick det inte att stå emot längre. Jag gjorde det en gång och sen har det bara fortsatt.

- Jaha. Mm. Kan du berätta lite tydligare?

- Javisst. Först tänkte jag tänk om alla skulle göra så. Och man har ju barnen att ta hänsyn till också. Vara en förebild och så. Men en sak kan jag säga med gott samvete. Jag har i alla fall lyckats hålla familjen utanför. Men det går ju inte hur länge som helst. Det är nästan så att...

- Jamen HUR MENAR du?

- Det är nästan så att jag just nu känner lust att bara gå ut. Ta en yxa och...

- En YXA? Vill du att jag hämtar doktorn?

- Nej, nej! Jag berättar ju bara helt ärligt. Gå ut och se ut någon som ingen kommer sakna. Och  bara.../börjar gråta/

- Men säg nu! Varför vill du skada någon? Vem är det du vill döda? 

- DÖDA? Nej! Jag vill ut i skogen och hugga en gran, ju !?!