Ack, skönheten syns mig så flyktig,
en sommar och ingenting mer,
och den som en gång varit lycklig,
i lyckan jag gråten nu ser.

Att mötas är också att skiljas,
att födas är också att dö,
och tiden från midsommardansen
är kort till nyfallen snö.

Vårt liv är ett enda avsked,
och stunden flyr ständigt bort.
Vi lever i sista sekunden,
en livstråd av skörhet vi fått.

Den gråa och regntunga dagen
då sommarens skönhet är gömd,
jag går till min drömplats vid hagen,
att finna den vissnad och glömd.

Då tänker jag åter på våren
och på sommarens blommor som fanns,
men blir påmind allt mer genom åren
om ett avsked till slut någonstans.


av Bertil Ericson