Det finns ingen skönhet
på den grå asfalten där berusade ögon såg
stjärnor i vattenpölar
Jag blundar försöker stänga ute
de trasiga ljusen

Genomträngande
kryper den stinkande grå känslan in under huden
där den sätter sig likt lukten av cigarettrök
kommer mig att skälva till av tomhet

Mina celler stillar sig motvilligt i apatins grepp
sjunker i en rastlös oförmåga
att både leva och inte
Månens iskalla sken betraktar en förlorad kamp
några stjärnor syns ej till

I ett andetag
kan jag skymta, ana i betongens spricka
en vit blomma
i nästa - försvunnen

kanske fanns den aldrig

De säger att skönhet ligger i betraktarens ögon
det finns ingen skönhet för mig
inte längre