Jag säger något konstigt och du säger "du är konstig" och jag säger "jag försöker tona ner på det" och du behöver inte säga "varför?" eller "var bara dig själv" för jag tänker mer än andra och jag har kompisar som inte har några andra kompisar och du är så vanlig och alla dina kompisar har 20 nära vänner fast nu har jag fallit för dig och du för mig men jag säger konstiga saker och det skrämmer dig (låtsats inte som annat) för konstighet är bortom mallarna och där har du aldrig varit och du vet inte vart mina tankar slutar och kommer få mig att säga och du vill kanske inte behöva skämmas sen när jag ska träffa dina kompisar men kan du inte bara vara här nu (med mig) och kanske inte vara som alla andra ett tag?