Jag tappar andan i din famn, fastnar mellan dina armar och smutsen på golvet. Dina armar är starka och du bär upp mig mellan skrik och förtvivlan.

Hjärtslagen stannar, smulas sönder och sprids som askan med vinden.

Men du håller mig hårt och mina tårar fuktar dina ögon. Dina naglar fastnar innanför min hud, besluten att hålla mig kvar.

Vad har vi tillsammans,

förutom ett söndrigt inre och trasiga pupiller?